Snäll epilepsi skrämmer också

Sjuttonårige Gunnar Atlason simmar inte ensam på djupt vatten. Annars skulle han kunna leva precis som sina jämnåriga. Om det inte hade varit för andra människors rädslor.
Utan dem hade det varit lättare för hans mamma att släppa taget.

Gunnar har aldrig haft stora anfall. Han får frånvaroattacker då han tappar medvetandet under några sekunder till någon minut och blir stående eller sittande orörlig medan det pågår. Han ramlar inte och krampar inte.
Det är inte säkert att någon i omgivningen skulle märka något om de inte såg honom i ögonen just då eller kände honom väl.
Gunnar beskriver upplevelsen som ett elektriskt oväder i huvudet.
- Men jag märker själv ingenting, jag är borta helt enkelt. Efteråt är jag trött och behöver vila.
Gunnar var nio år när han fick diagnosen. Då hade han känt sig konstig i ungefär ett år.
Hur då konstig?
- Som en utomjording. Jag trodde jag var en utomjording.
Ibland hade han tunnelseende, ibland kunde han inte se alls.
Han fick läkemedel som stoppade attackerna. Men den ena medicinen gav så stora biverkningar att Gunnar slutade med den. Då kom attackerna tillbaka direkt.
- Han fick en annan medicin och nu fungerar båda bra, berättar Lara Fridjonsdottir, sjuksköterska och Gunnars mamma.
Hon sitter med under intervjun för att Gunnar, eller snarare hon själv, ska känna sig trygg med situationen.
- Ja, jag är väl lite överbeskyddande, säger hon urskuldande och frågar sin son flera gånger om det är okey att hon är med.
Han försäkrar vänligt och lätt överseende att det går så bra, så.
- Min mamma är alltid med, förklarar han.
Som när klassen skulle på skolresa senast och han bad och bönade att hon inte skulle följa med denna gång som hon har gjort alla andra gånger. Hon lovade.
- Vad tror du händer när läraren frågar om någon förälder erbjuder sig att följa med? Min mammas hand åker upp direkt.
Lara Fridjonsdottir suckar:
- Jamen, det är ju för att ingen annan förälder vill följa med. De vågar inte ta ansvar för Gunnar.
När han gick på fritids ringde personalen hela tiden efter henne, trots att Gunnar aldrig har några stora anfall och hade varit stabil länge.
- Om de visste att jag skulle hämta honom, säg klockan fyra, kunde de ringa efter mig tio i fyra om han hade fått en attack. De kunde lika gärna ha låtit honom ligga och vila på soffan tills jag kom. Men de var för rädda för vad som skulle kunna hända.
Gunnar har berättat för sina lärare och sina kompisar att han har epilepsi. Han ser inga problem med det.
- De måste veta vad som kan hända och hur de ska göra.
Nu har han varit utan attacker i två år och körkortet hägrar. Det räcker att han varit frisk i ett år för att få körkort och han tänker inte låta någonting komma i vägen.
- Jag har bestämt mig för att inte dricka alkohol alls, eftersom alkohol ökar risken för attacker.
Diagnosen sätter dock stopp för karriär som yrkeschaufför och ett par andra yrken med höga krav på säkerhet.

Fotnot. Artikeln har tidigare varit publicerad i Sydsvenskan

Kändisar med epilepsi
Historiska:
Sokrates filosof
Alexander den store makedonsk kung
Jeanne d’Arc fransk hjältinna
Julius Ceasar kejsare
Michelangelo konstnär och arkitekt
Molière författare
Jonathan Swift författare
Peter den store tsar
Napoleon kejsare
Lord Byron författare
Dostojevskij författare
Vincent van Gogh konstnär
Alfred Nobel ingenjör och grundare av Nobelpriset
Lenin revolutionär politiker
George Gershwin kompositör
Agatha Christie författare
Graham Greene, författare
Samtida:
Neil Young musiker
Per Mattsson skådespelare
Jan Boklöv skidhoppare
Andrea Gentile, Roberto Boninsegna, Roland Nilsson fotbollsspelare
J-Son, hip-hoppare