Självklart med ömsesidig respekt

Britt-Marie Carlsson och hennes personliga assistent Georgina ”Gina” Salamon skulle nog inte ha träffats under andra omständigheter. Nu umgås de hela dagar och har kommit varandra nära.
-Jag träffar ju dig mer än min kära, säger nygifta Gina Salamon.
- Men vänner, är vi det?
Britt-Marie Carlsson drar på svaret.
- Det är inte som med mina jämnåriga väninnor men en relation har vi ju.
- Ibland är det mycket privat men ändå inte. Det här är samtidigt min arbetsplats, fyller Gina Salamon i.
Britt-Marie Carlsson är förlamad från bröstet och neråt efter en olycka i ungdomen. Det har gått 33 år sedan dess och hon har för länge sedan accepterat sitt liv i rullstol.
Hon bor i Malmö i en handikapplägenhet en halvtrappa ner från husets entré med ingång direkt från uteplatsen. Hemmet är också arbetsplats för tre personliga assistenter. En av dem har jobbat hos Britt-Marie i nio år, en är ny. Gina började som vikarie för tre år sedan. Hon blev glad när hon efter ytterligare några inhopp erbjöds att bli ordinarie assistent.
- Jag brinner för mitt jobb och jag trivs bäst här, säger hon.
Alla Britt-Maries assistenter är yngre än hon själv. Hon tycker inte att det är en nackdel, snarare tvärtom.
- De är olika och det har gett mig mycket. Jag tar hänsyn till deras skiftande intressen, när jag väljer vad vi ska göra. Det är roligare för mig om de också trivs.
Men avgörande är förstås att personkemin stämmer.
- Jag bryr mig inte ett dugg om utbildning. De måste ha det i sig, säger Britt-Marie.
- Man måste tycka om människor och vilja hjälpa. Utan att visa medlidande, förtydligar Gina.
Ingen av dem använder ordet respekt men kärnan i budskapet är att de visar hänsyn till varandras roller och personligheter. Britt-Marie gillar assistenter som tar egna initiativ och Gina gillar att ta egna initiativ.
- Jag vill inte ha en skugga som följer mig, eller tjänstefolk. Assistenter är också människor, säger Britt-Marie.
- Men Britt-Marie avgör när vi inte tycker lika. Det finns assistenter som tar illa upp när deras förslag inte följs men det förstår inte jag. Vi är i kundernas hem, självklart ska de bestämma.
Gina Salamon har fått utbildning av sin arbetsgivare, både en allmän grundutbildning och mer specifik utbildning efter kundens behov. Men Britt-Marie Carlsson har ingen utbildning alls för det arbetsledarjobb hon har.
- Det hade varit bra med någon form; kanske handledning, föreläsning och utbyte med andra brukare, föreslår hon.
En besvärlig uppgift är att säga upp assistenter man inte trivs med.
- Här är brukare är i underläge och vågar inte riktigt. När jag har tagit upp det här tidigare har handläggaren lagt problemet på mig. Jag tycker inte det är någons fel om kemin inte stämmer.
De första åren efter olyckan hade Britt-Marie Carlsson hjälp av sina föräldrar och av hemtjänsten. Hon fick sina första personliga assistenter 1995, ett år efter reformen.
- De har gett mig ett värdigare liv på mina villkor, inte hemtjänstens. Reformen är det bästa som har hänt handikapprörelsen, säger hon.
I elva år har Britt-Marie anlitat kommunen men bytte i mars till privata Nordström assistans.
- En privat firma har mer fokus på personliga assistenter och jag tycker den jag valt gör mer för mig, motiverar hon bytet.
Ett konkret exempel är juristhjälp som hon nu får för att inför Försäkringskassan förklara sitt behov av assistans. Den ses nu över och ifrågasätts i detalj.
- Egentligen skulle Britt-Marie behöva fler timmar, det tycker alla hennes assistenter. Andra med minde hjälpbehov har mer hjälp och det är inte rättvist, säger Gina.
Klockan sex på kvällen går assistenten och då upphör Britt-Maries frihet att göra vad hon vill med sin tid.

Fotnot. Artikeln har tidigare varit publicerad i Sydsvenskan