Det normala åldrandet ger tid och tillfälle åt människan att reflektera över sitt liv och förbereda sig för döden. På så sätt når hon mognad, ro och visdom. Vägen dit får ta den tid den tar.
Demenssjuka har samma behov att komma till ro men processen måste forceras. De vet inte hur många år de har kvar, när diagnosen ställs. Om det är fyra eller tjugo.
- Idag kommer patienterna tidigare och är inte så sjuka när de får sin diagnos. De kan sätta ord på sina känslor, säger Marie Sjöberg-Altemani, neuropsykolog och leg psykoterapeut vid kliniken för Kognitiv medicin på Skånes universitetsjukhus i Lund.
Trots att fler blir öppna med att de har en demenssjukdom skäms många patienter och anhöriga fortfarande över diagnosen. Skräcken är stor för vad den hotar att göra med de drabbades minne och identitet.
Ändå verkar de flesta klara av krisen med goda samtalspartners hemma eller i sjukvården.
- När de accepterar vad som hänt kan de börja försona sig med sitt öde och göra det bästa av sitt liv, säger Marie Sjöberg.
De som har svårast hänvisas till henne för att få mer hjälp att hantera sorgen.
Hon har i efterhand analyserat en del av samtalen för att ta reda på vilka tankar och känslor de sjuka har, vad som är viktigt för dem.
I analysen finns även samtal med patienter som har en lindrigare minnesstörning och anhöriga till demenssjuka, sammanlagt rör det sig om 55 personer. Av dem är tolv demenssjuka.
- Vi har bra kunskaper om vad som händer biologiskt vid demens men lite om vad som händer med själen. Ytterst få svenska terapeuter arbetar med äldre människor, bara ett hundratal. De som behandlar demenssjuka är kanske bara en handfull.
Marie Sjöbergs analys visar att de demenssjuka värnar om sina närstående och vill försonas med dem innan de skiljs. De pratar om andra sjukdomar, om glömska, vad jobbet har betytt, om sorg, utsatthet, självkritik, föräldraskap och ett behov av att göra upp med det förflutna.
Marie Sjöberg understryker att terapi med demenssjuka inte skiljer sig från annan terapi. Varje samtal utgår från individen.
- Äldrevården har en tendens att behandla alla som om de var likadana. Det är de inte. Även den som har demens behöver sitt jag.
Förmågorna försvinner inte heller genast, så det finns tid i vården att fånga upp de sjukas behov av att prata. När orden försvinner behövs uttolkare som förstår och kan förmedla ordlösa budskap.
-När de sjuka inte längre kan berätta, är det ännu viktigare än förut att vårdarna känner till deras livshistoria och att omsorgen är trygg.
Simone de Beauvoir i sin bok ”Ålderdomen”:
” Livet äger värde så länge andras liv har värde för oss, genom kärlek och vänskap, genom att vi blir upprörda och hyser medkänsla – då finns det ännu skäl för oss att handla eller tala.”
Publicerad i Sydsvenskan
Demenssjuka har samma behov att komma till ro men processen måste forceras. De vet inte hur många år de har kvar, när diagnosen ställs. Om det är fyra eller tjugo.
- Idag kommer patienterna tidigare och är inte så sjuka när de får sin diagnos. De kan sätta ord på sina känslor, säger Marie Sjöberg-Altemani, neuropsykolog och leg psykoterapeut vid kliniken för Kognitiv medicin på Skånes universitetsjukhus i Lund.
Trots att fler blir öppna med att de har en demenssjukdom skäms många patienter och anhöriga fortfarande över diagnosen. Skräcken är stor för vad den hotar att göra med de drabbades minne och identitet.
Ändå verkar de flesta klara av krisen med goda samtalspartners hemma eller i sjukvården.
- När de accepterar vad som hänt kan de börja försona sig med sitt öde och göra det bästa av sitt liv, säger Marie Sjöberg.
De som har svårast hänvisas till henne för att få mer hjälp att hantera sorgen.
Hon har i efterhand analyserat en del av samtalen för att ta reda på vilka tankar och känslor de sjuka har, vad som är viktigt för dem.
I analysen finns även samtal med patienter som har en lindrigare minnesstörning och anhöriga till demenssjuka, sammanlagt rör det sig om 55 personer. Av dem är tolv demenssjuka.
- Vi har bra kunskaper om vad som händer biologiskt vid demens men lite om vad som händer med själen. Ytterst få svenska terapeuter arbetar med äldre människor, bara ett hundratal. De som behandlar demenssjuka är kanske bara en handfull.
Marie Sjöbergs analys visar att de demenssjuka värnar om sina närstående och vill försonas med dem innan de skiljs. De pratar om andra sjukdomar, om glömska, vad jobbet har betytt, om sorg, utsatthet, självkritik, föräldraskap och ett behov av att göra upp med det förflutna.
Marie Sjöberg understryker att terapi med demenssjuka inte skiljer sig från annan terapi. Varje samtal utgår från individen.
- Äldrevården har en tendens att behandla alla som om de var likadana. Det är de inte. Även den som har demens behöver sitt jag.
Förmågorna försvinner inte heller genast, så det finns tid i vården att fånga upp de sjukas behov av att prata. När orden försvinner behövs uttolkare som förstår och kan förmedla ordlösa budskap.
-När de sjuka inte längre kan berätta, är det ännu viktigare än förut att vårdarna känner till deras livshistoria och att omsorgen är trygg.
Simone de Beauvoir i sin bok ”Ålderdomen”:
” Livet äger värde så länge andras liv har värde för oss, genom kärlek och vänskap, genom att vi blir upprörda och hyser medkänsla – då finns det ännu skäl för oss att handla eller tala.”
Publicerad i Sydsvenskan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar