På Solbackens demensboende i Landskrona tas de gamla på stort allvar. Vården styrs numera efter individuella behov, inte efter stelbenta rutiner eller personalens krav på bekvämlighet. Trivseln har ökat och behovet av lugnande medel har minskat.
Stina skrek av smärta efter sin höftoperation. Tre sjuksköterskor på rehabiliteringen försäkrade oroliga anhöriga att det var normalt att ha ont efter operationen. När Stina kom till Solbacken skickades hon omgående till röntgen som visade att spiken hade gett med sig.
- Det var inte normalt att ha så ont, konstaterar brorsdottern Inger Nilsson, djupt tacksam över att hennes faster har fått det bra. Hon besöker Solbacken var och varannan dag och har bara gott att säga om vården på avdelningen för demenssjuka.
Solbacken är det första av 20 demensboenden i Lund och Landskrona som slutfört sitt deltagande i ett utvecklingsprojekt för vård av demenssjuka med beteendestörningar. Ledstjärnan är att öka trivseln för de boende och i första hand lösa problem med omtanke och kreativitet i stället för med lugnande medicin.
Ett konkret resultat på Solbackens demensboende är att behovsmedicinering med psykofarmaka nästan har upphört. Behovsmedicinering tas till akut när en boende blir orolig.
- På ett år har vi bara gjort det två gånger, berättar sjuksköterskan Rainer Savander.
Som en följd har även fallolyckorna minskat markant.
- Förut var det en i vecka som gick och ramlade. Nu händer det sällan, säger Dorota Drwiega, undersköterska.
Ingen spänns heller fast i bälte längre.
När vårdutvecklarna från Kliniken för kognitiv medicin i Lund, som leder projektet, först frågade om Solbacken ville vara med, fick de nej. När de återkom för två år sedan togs de emot med öppna armar.
- Erbjudandet kändes som en lottovinst, berättar Rainer Savander som tillsammans med den nya enhetschefen Margareta Leo-Hoffman redan hade börjat prata om att ändra vården efter samma synsätt som projektet hade.
Personal som inte ville byta perspektiv slutade självmant eller fick flytta till en annan arbetsplats.
- Här fanns många starka personer innan och ingen samsyn. Nu ställde vi krav på samarbete, säger Rainer Savander.
Personalen lägger numera prestige och konkurrenstänkande åt sidan och ber varandra om hjälp när de behöver.
- Om jag har en dålig dag, ser de gamla det på mitt kroppsspråk och blir oroliga. Då är det bättre att en kollega tar över, säger undersköterskan Ingrid Dimmer.
Förändringen på Solbackens demensboende beskrivs som skillnad mellan natt och dag. Där personalen förr såg problem ser de nu möjligheter. Vardagen har gått från kaos till lugn och ro. Och gett vinst åt alla.
Nyckel till framgången är förståelse och respekt för den gamlas personligheter och tidigare liv, där information från anhöriga är ovärderlig. I stället för tillrättavisningar och förbud möts de boende av vänlighet och uppmuntran.
På Solbacken är det rätt att läsa tidning, spela kort, sitta och prata eller leka med i den värld där de gamla för tillfället befinner sig.
- Förr kunde det heta att vi smet från jobbet när vi ägnade tid åt dem, berättar Christina Paci.
Hon är kontaktperson för en dam som behöver mycket uppmärksamhet. Den gamla kvinnan gick ofta ut i köket och tog vatten.
- Vi tyckte att hon drack väldigt mycket och när vi mätte visade det sig att hon fick i sig sju och en halv liter om dagen.
Personalen förklarade att så mycket vatten inte är nyttigt och hälsar henne i stället välkommen på fika i köket när hon stiger upp före frukost. Det är hon fullt nöjd med. Hela dagen.
Fotnot. Stina är ett påhittat namn.
Solbacken
Solbacken är ett kommunalt äldreboende för 39 boende på fyra avdelningar. Avdelning fyra är enbart för demenssjuka men det finns många även på andra avdelningar.
Artikeln har varit publicerad i Sydsvenskan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar